GB55/UNIKA BILDER FRÅN STRÖMBERGSHYTTANS GLASBRUK

Olle Gullberg vid glasugnen, mitten av 1960-talet.

Under november månad visar jag unika fotografier från Strömbergshyttans glasbruk på Lessebo Bibliotek. De flesta aldrig visade (eller ens sedda) förut. Huvuddelen av bilderna kommer från min fars (hyttmästaren på bruket Putte Bergqvists) svartvita negativsamling, som i flera fall legat orörd sedan de fotograferades och framkallades, från slutet av 1940-talet och fram till 1960-talet. Jag har kompletterat med mina egna bilder från 1970-talet samt även en del bilder som tillhört Strömbergshyttans arkiv. Några av mina egna foton på glas från Mjölby/Lindefors-tiden 1929-31 och från Strömbergshyttan 1933-1979 finns också representerade. Negativen från produktionen har scannats och de flesta  restaurerats från damm  och repor i datorn. De har sedan skrivits ut med arkivbeständigt pigmentbläck på syrafritt lumppapper (Fine Art Photo Rag) från Hahnemühle. Arbetet med detta har tagit bortåt 300 timmar och kostnaden för utskrifterna ligger på en ansenlig summa. Jag hoppas på något sätt kunna få igen lite av detta i framtiden, om inte så har jag i alla fall räddat och slutfört en unik historisk bilddokumentation från glasriket, som annars troligen hade försvunnit för gott utan att någon ens sett den. Bilderna är som sagt unika i sitt slag, med i stort sett hela produktionen dokumenterad. Jag hoppas att många ska besöka utställningen på biblioteket i Lessebo, den varar november månad ut.
VÄLKOMNA!

GB 54 - MYTBILDNINGEN KRING ORREFORS - DEL 6

Harald Eklunds och Maja Wittings intressanta texter i boken som gavs ut 2012 av Kulturparken Småland, "Det tidiga graalglaset" diskuterar upphovsmannaskapet för de tidiga graalglasen. I sista kapitlet tar man upp Wollmans bok med skisser över graalglas, den som jag nu (bland mycket annan dokumentation från Orrefors arkivet) äntligen fått möjlighet att studera själv. De skriver att det är en av de intressantaste volymerna i bruksarkivet på Orrefors, med mycket noggrant utförda teckningar av flertalet av de ca 900 graalglasen som man anser ha producerats under de tidiga åren. Och det får man nog hålla med om. Men Eklund och Witting ifrågasätter ändå liggarens betydelse som säker indikator på upphovsmannaskapet. Dessutom undrar man över nya attribueringsmönster där Bergqvists dödsbo tilldelats droit de suite (följerätt vid kommersiell försäljning av unika konstföremål eller små serier) för vissa graalglas som saknat hans B i arkivet.

Det sista är lätt att förklara. Det har tidigare funnits en överenskommelse via BUS där Gates och Bergqvists dödsbo delat droit de suite lika för de glas där det inte klart visats att den ene stått för upphovsmannaskapet och där bådas signaturer finns på glasen. Detta har uppenbarligen använts i två av de 4 fall som Eklund/Witting refererar till och där Bergqvists dödsbo tilldelats drot de suite. Vid två av dom har det nämligen saknats bokstavsangivelse i Wollmans skissbok. I ett annat av de 4 fallen har det funnits ett B i arkivet och i det sista har graalglasskissen i arkivet haft ett H. Nu vet jag tyvärr inte vilket glas detta gäller (eftersom Eklund/Witting inte uppger det i sin text), men jag skulle kunna tänka mig att det kan vara ett av de glas som i botten signerats med beteckningen H - d. Vanligvis signerades inte Hald på det sättet utan med Hald eller EH (har även sett exempel som uppges signerade HD) på graalglasen, men i några eller något enstaka fall finns H - d och då har man utgått från att Hald enbart stått för dekoren, vilket jag tycker verkar rimligt.


WOLLMANS LIGGARE MED SKISSER
När det gäller Eklund/Wittings ifrågasättande av betydelsen av Wollmans skissbok över de tidiga graalglasen, så tar man upp några aspekter som jag vill kommentera. De menar först att det inte finns någon absolut säker dokumentation vad gäller bokstavsbeteckningarnas personkoppling, och anför då Halds osäkerhet när han 1948 tillförde sina anteckningar om att B ev skulle kunna vara Blomqvist men troligare Bergqvist. Men jag skulle vilja påstå att hans anteckning istället styrker att Hald ändå är ganska övertygad om att det är Bergqvist. Varför annars sätta (Frits? Blomqvist) inom parentes (parentesen utelämnas i Eklund/Wittings text) och efter det skriva   "troligare Knut Bergkvist" samt nedanför: "...Stundom B - G. Då har B. gjort ämnet och G. utformat graalglaset tills. med Knut Bergkvist."? Denna anteckning av Hald stämmer också väl med Knut Bergqvists egna nedtecknade berättelse om graalglaset: "Till första utställningen av graalglas hos NK 1917 hade Gate varken komponerat former eller mönster, det var långt efter vi gick in för att han skulle komponera mönstren och egna sig däråt, och då, när ämnen var färdiga, resonerade vi och kom gemensamt överens om vad, och vilken form som gick att utföra av dem." Eklund/Witting har i sin text också refererat till detta på ett annat ställe, men citerar då bara början, där Bergqvist skriver att Gate inte hade komponerat  former eller mönster till utställningen. Fortsättningen utelämnas tyvärr i deras text och därför kan man tolka det som att någon annan än Bergqvist skulle kunna ha utformat dessa utställda graalglas. Knuts fortsatta text ger dock ingen som helst anledning att tveka om vad han åsyftar, att det är han själv som stått för formerna till dessa graalar. Men Eklund/Witting redovisar av någon anledning inte hela texten, vilket kan få läsaren att förledas om vad det är Knut menar.

I fallen med B och G under glasen i liggaren med skisser, så verkar det alltså enligt Hald vara så att Bergqvist och Gate inte samarbetade vad gäller ämnets utformning (färglager, storlek etc) utan enbart med själva formen på det färdiga glaset. Och då fanns troligen färdiga ämnen som Knut hade tagit fram tidigare, och ibland fanns kanske även mönster tillförda på dessa, antingen av Blomqvists eller Wollmans ursprung (vilket Eklund/Witting också konstaterar i sina texter om tidiga mönster av Blomqvist som troligen använts senare på graalglas som tillerkännts Gate och Hald). Men när ett ensamt G finns under skisserna så har Gate troligen varit med från början och bestämt ämnets färger, storlek och dekor. Fast något entydigt svar på detta har jag inte. Man skulle i så fall mera noggrant behöva studera arkivens förlageskisser som är signerade av Gate och jämföra dom med Wollmans skisser. Det får bli vid nästa besök i arkivet.

Men jag tror ändå att Hald själv kontrollerat detta ganska bra efter vad man kan se i hans tillförda anteckningar 1948. När det står B och G under glasen så verkar G tillfört av honom, och ibland finns också ett tillägg "enligt ritning" och då menar han säkerligen en förlaga i arkiven av Gate. Varför Hald gått in i liggaren och kontrollerat just detta 1948, kan mycket väl ha att göra med att Orrefors då skulle söka patent på graalglastekniken (en andra gång förresten). Hald besökte då Bergqvist i Strömbergshyttan 1948 och försökte först få honom att avsäga sig uppfinnarskapet (vilket säkert hade underlättat mycket för Orrefors), men blev då "utkastad" från lägenheten i Backabo enligt min fars vittnesmål. Direktör Beyer återkom sedan själv med ett kontrakt där Bergqvist tillerkänns uppfinnarskapet och Orrefors köper rättigheten att söka patent på tekniken av honom. Om patent erhölls skulle ytterligare en stor summa tillfalla Berrgqvist. Detta förlopp finns återgivet i en stor tidningartikel i DN från Orrefors hundraårsjubiléum, där nuvarande ständige sekreteraren i Svenska Akademien Sara Danius, försöker gå till botten med Orrefors historia. Hon var hemma hos min far och intervjuade honom inför artikeln. Min faster har nyligen också berättat för mig att direktör Beyer utöver detta kontrakt, även muntligen lovade Knut att han skulle få provision på alla försålda graalglas om patentet godkändes. Men patentansökningen gick aldrig igenom.

I övrigt kan jag bara hänvisa till det jag skrivit i tidigare poster om Blomqvists eventuella medverkan i formgivningen. Jag tycker det skulle te sig ytterligt förvånande om han stått för denna stora graalglasproduktion  med B under skisserna i Wollmans skissbok, när han inte omnämns mera av de som fanns på plats vid Orrefors under den tiden. Många faktorer talar alltså emot att B skulle kunna stå för honom, bl.a Bergqvists egna nedtecknade berättelse och de samstämmiga uppgifter som tyder på att Blomqvists anställning bara gällde tre kortare sommarperioder. Att Blomqvists signatur FB bara verkar finnas på några få av de 251 graalar som i Wollmans skissbok har bokstaven B, talar också sitt tydliga språk, och det är mycket anmärkningsvärt att Eklund/Witting helt bortser från detta faktum i sammanhanget. Oavsett hans anställningsperiods längd och omfattning så talar det starkt för att han inte hade någon speciellt stor (eller ens någon) inverkan vad gäller graalglasens former. Så istället för att spekulera om ytterligheter, måste vi lita till de oberoende källor och de fakta som finns nedtecknade och som huvudsakligen pekar mot samma sak. Blomqvists troliga värnpliktstjänstgöring i militären under höst/vinter/vår 1915-16, Ahlins lämnade uppgifter om Blomqvists kortare anställningsperioder somrarna 1915, 1916 och 1917, Agnes Hellners berättelse, redaktör Arthur Halds bok om Gate och Hald från 1948 samt även flera andra litteraturuppgifter, den sista jag sett så sent som 2015. Med allt detta i baktanke ser jag det som fullständigt osannolikt att B skulle kunna stå för Blomqvist.

FORMERNA I TIDIGA GRAALGLAS
Eklund/Witting menar också att det inte föreligger något konsekvent samband mellan graalglasens formmässiga komplexitét och förekomsten av beteckningen B. Man har då jämfört graalglas från muséer och samlingar samt auktionshusens kataloger med förekomsten av B i i Wollmans skisser och kommer till slutsatsen att flera arbeten med klart komplicerad form saknat beteckning i liggaren, medan enkla glas i standardformer utan utsmyckningar givits ett B i anslutning till bilden. Man illustrerar detta med exempel på 4 st skisser, två av komplicerat formspråk och två med enklare former. Där de med B i skisserna från arkivet är de enklare och de utan uppgifter (ingen skiss med B i arkivet) är de med mera komplicerade former. Jag har svårt att se vad man menar med denna jämförelse, men troligen vill man framhäva att graalar med B i arkivet har ett enkelt formspråk och arbeten utan B (och som saknar skiss och uppgifter i liggaren) har ett mera komplicerat sådant? Möjligen vill man då också försöka belägga antagandet att Knut Bergqvist inte var förmögen till att formge glas med komplicerade former? Men då jag nu har fått möjlighet att studera hela detta arkivmaterial måste jag säga att deras slutsats är märklig? För det förekommer både komplicerade former och mera enkla (rena) såna med ensamma B (eller B och G) i liggaren. Även Bergqvists efterlämnade skisser på glas, som många har likheter i formerna av tidiga graalglas, ett par har t.om visat sig identiska och fler kan vara det (mera jämförelser och studier behövs här) tyder på något annat. Knut Bergqvist kunde även komponera och rita komplicerade former (inte bara tillverka dom).

Denna virtuositét i formerna tyglades sedan när Gate och Hald alltmer kom in i formgivningen av graalglasen. Som skolade konstnärer insåg man vikten av stramare linjer och att hålla tillbaka glasblåsarglädjen som Knut gav uttryck för, det har både Bergqvist och Gate vittnat om själva, bl.a i ett tidningsreportage i Jyllandsposten 1928 där reportern samlat och intervjuat dom alla i Knuts villa på Bergklinten i Orrefors. Några av hans bevarade skisser av glas nedan får illustrera det. Ett glas är i sin grundform ganska likt det ena av de två formmässigt komplicerade graalglas som Eklund/Witting illustrerar sin teori med och som saknat arkivuppgifter. Kanske finns dessa av Knut ritade, någonstans som färdiga graalglas? Två andra skisser av honom finns bevisligen som graalar (ett utan bild i arkivet och ett med bild och med signaturen B under, se tidigare post) och kanske kan man hitta flera av dom om man ger sig tid att kontrollera både arkivet, olika samlingar, muséer och auktionshus/antikhandlare?





 

GB 53 - MYTBILDNINGEN KRING ORREFORS - DEL 5

Jag har äntligen fått chansen att ta en titt i Orrefors egna arkiv och då studerat Wollmans skissbok över de första graalglasen 1916 - 1921. En mycket intressant inblick måste man säga, som ytterligare styrker Knut Bergqvists starka roll i formgivningen av graalglasen de första åren, och kullkastar auktionshusens med fleras envisa fasthållande vid att Knut Bergqvist "bara" stod för det praktiska arbetet vid hyttstolen. T.ex kan nämnas att Gates och Halds signaturer G och H börjar dominera helt kring 1918-19 under skisserna i arkivet, då händer det något med formgivningen av graalglasen. Virtuositéten (kalla det glasblåsarglädjen) som Bergqvist i början tillförde börjar försvinna, och renheten/stramheten i formen kommer fram. Med Knuts utvecklade metod att lägga färgerna direkt intill varandra i graalämnet (istället för som till en början, med klarglas emellan) får konstnärerna dessutom full frihet att komponera som de vill, både till form och dekor. Som jag själv ser det så når det tunnväggiga graalglaset sin konstnärliga fulländning under dessa år kring 1919-20 och några år framåt. Speciellt Hald verkar, som jag kan se, då komma med en mera modernistisk design med djärva mönsterdekorer där graaltekniken utnyttjas på sitt allra bästa sätt.

Vad gäller de första åren 1916-18 så verkar Knut Bergqvist däremot ha haft stor del i formgivningen. Man ser det i formerna med stor virtuositét i detaljer och i rikliga påklipp med flätade former och "krusiduller". Det rimmar dåligt med en skolad konstnär som Gate. Men inte bara där Bergqvists B, utan även Gates ensamma G finns under skisserna, så kan man ofta se att denna virtuositét i hantverket finns, vilket även det tyder på Bergqvists delaktighet (eller åtminstone påverkan) i graalarna tillskrivna Gate från no 225 1917 och framåt. Jag har också följdriktigt hittat formgivaruppgiften ett ensamt B (Bergqvist) på 173 st av graalglasen mellan 1916-1921 i Wollmans skissbok. På 78 av de avteckade graalarna dessa år finns uppgiften B och G tillsammans (flera av dessa G verkar vara tillförda i efterhand av Hald, troligen då 1948, som de andra anteckningarna han tillfört). Högsta nummer med ett ensamt B dessa första år är graal no 836 från 1919. Enligt Halds anteckningar tillförda 1948 kan man också utläsa i början av boken: "Stundom B - G. Då har B. gjort ämnet och G. utformat graalglaset tills. med Knut Bergqvist". Detta kan väl inte annat än ses som ytterligare en övertygande faktauppgift för att den teori som framförs i boken "Det tidiga graalglaset - Texter kring kunskapsluckor och forskningsbehov" av Harald Eklund och Maja Witting, utgiven av Kulturparken Småland 2012, om att B i Wollmans bok skulle kunna stå för Fritz Blomqvist, endast är en luddig teori?

Jag förstår att man framlägger dessa teorier om Blomqvists medverkan i formgivningen av graalglas, man har säkert sina skäl för det. Inte minst då Hald 1948 (i Wollmans skissbok) även tillfört anteckningen om vad B, G och H står för. Där har han skrivit vid B: "(Frits ? Blomqvist) eller troligare Knut Bergkvist". Men att B omöjligen kan stå för Fritz Blomqvist säger sig självt, som jag även i mina tidigare poster om mytbildningen kring Orrefors lagt fram fakta för. Farfar Knut hade ju mig veterligen varken skriftligt eller muntligt berättat om att han samarbetat med några andra konstnärer än fru Jancke Björk, Simon Gate och Edward Hald under de tidiga Orreforsåren. Och om all denna produktion med B i boken (hela 251 st om jag räknade rätt igår) skulle stå för Fritz Blomqvists medverkan i formgivningen, borde väl Knut rimligtvis ha nämnt det för någon, eller skrivit det i sin berättelse om graalglaset? Dessutom borde ju alla dessa som i arkivet har ett B under skissen, varit bottensignerade med Fritz Blomqvists initialer FB. Men jag har personligen bara sett några enstaka av dom som är det, alla har däremot försetts med Knut Bergqvists KB. I de fallen de är märkta med FB har man mycket troligt använt de mönster han tecknade (ofta från andra förebilder enligt uppgifter) under sina korta anställningsperioder på Orrefors som finns dokumenterade somrarna 1915, 1916 och 1917. Något annat finns det väldigt lite som tyder på.

Jag gick även som hastigast igenom om det fanns några avbildade graalglas i Wollmans skissbok som liknade de som finns bland Knut Bergqvists egna skisser som han efterlämnat. Jag har ju tidigare hittat ett som vid försäljning auktionerades ut som en graal av Gate men som Knut hade en i princip identisk skiss av. Den graalen saknade formgivaruppgifter i arkiven. Nu hittade jag en graal till (fler kan dock finnas och det får jag kolla nästa gång jag besöker arkivet). Det gäller graal no 461 från 1917. Den verkar stämma ganska bra med Knuts egna skiss och även formgivaruppgiften B som Wollman skrivit dit är ju den rätta. Så här är det ännu mera glasklart som jag ser det.

Knut Bergqvists skiss till vänster. Skissen i Orreforsarkivet till höger.

Tyvärr tror jag ändå historielösheten och mytbildningen kommer fortsätta även detta graalglasets hundrade jubiléumsår. Vi får se vad som kommer att stå i rubrikerna när graalar från den här tiden auktioneras ut och bjuds ut till försäljning framöver. Jag har inga stora förhoppningar om att det kommer ändras, men man vet ju aldrig?

Nils Bergqvist 2016 08 20/

GB 52/EN INTRESSANT ARTIKEL OM GLAS FRÅN STRÖMBERGSHYTTAN I "THE JOURNAL OF THE GLASS ASSOCIATION" - VAR H.J DUNNE COOKE FORMGIVARE FÖR STRÖMBERGSHYTTAN?

Ovan förstasidan av omslaget på "The Journal of the Glass Association" där 9 st karaffer tillverkade vid Strömbergshyttan under 1930-talet avbildas, varav några uppges kunna vara formgivna av Captain H.J. Dunne Cooke.

En stor del av den engelska tidskriften THE JOURNAL OF THE GLASS ASSOCIATION - volym 8 2008, ägnas åt att presentera Captain H.J. Dunne Cooke (chef för Elversons och glasformgivare åt Whitefriars samt nära vän med Gerda och Edward Strömberg) som formgivare av flera glasmodeller för Strömbergshyttan under de första åren på 1930-talet. Om uppgifterna är korrekta så ser jag dom som närmast sensationella. Men efter att ha läst igenom artikeln upptäcker jag att den har en del luckor och även innehåller tveksamma antaganden, t.ex att den  Elverson-katalog med "Swedish glass" som visas i sin helhet, skulle vara den första och enda katalogen med glas från Strömbergshyttan före 1954. Jag känner till minst 6 st produktkataloger som Strömbergshyttan gav ut före 1954, varav 2 eller 3 under 1930-talet. En av dom är troligen senast från 1935 och ganska säkert utgiven före den engelska importfirman Elversons katalog.

På fotot ovan några av de modeller som skänktes till Victoria and Albert Museum 1934, och som också återfinns i Elversons katalog. The Journal of the Glass Association hävdar att två av dom på bilden (den bakersta och den högra) är designade av Captain H.J Dunne Cooke. I Strömbergshyttans katalog från 1935, 1939 och 1942 har den bakre skålen (i fig 13 benämnd E.441) modellbetckningen T23. Men i katalogen från 1935 ser den inte likadan ut i botten utan verkar ha en påklippt bottenplatta. 1939 och 1942 ser den dock ut som i Elversons katalog (som man hävdar är från senast 1936). På fotografiet av den skänkta skålen från 1934, tycker jag dock den ser ut att ha en mera rund kant i botten (som om den vore påklippt)? Det indikerar i så fall att Elversons katalog är av datum tidigast 1936.

Man grundar sig i artikeln bl.a på att Dunne Cooke skänkte glas till Victoria and Albert Museum 1934, tillverkat på Strömbergshyttan och som enligt uppgift hade formgetts av honom själv. Men enligt en annan uppgift jag läst om Strömbergshyttan så var det glasbruket själva som skänkte dessa glas till museet 1934. Visserligen kan Dunne Cooke ha formgett dom ändå, men det saknas ritningar som belägger att Dunne Cooke skulle vara formgivare till just de modeller som skänktes. Man menar dock att det finns andra fakta som tyder på hans formgivarskap för Strömbergshyttan gällande dessa modeller, i form av ritningar som bär hans signatur och som delvis har liknande former som de glas som skänktes. Men personligen ser jag inte detta som någon speciellt säker grund att göra bra bedömningar utifrån, bara en möjlig förklaring.

Det var ju ganska vanligt att man lånade design från varandra vid den här tiden, och Dunne Cooke kan mycket väl ha fått använda Gerda Strömbergs design (komplett eller delvis) när han formgav glas i England för Whitefriars. Jag har t.ex sett glas som uppges vara tillverkat i England av Whitefriars, som överensstämmer exakt med modeller från Strömbergshyttan. Men iofs skulle det istället kunna vara en indikation på att Strömbergshyttan fått låna modellerna av Dunne Cooke, vilket artikeln i "The Journal of the Glass Association" vill föra fram. Men för min del tvivlar jag lite grand, så länge inget annat mera konkret kommer fram.

På bilden ovan min egen skål av modell T23 från Strömbergshyttan. Den har samma botten som i katalogen från Elverson (troligen daterad 1936) och i Strömbergshyttans kataloger från 1939 och -42. Diameter 21 cm, men den gjordes även i 24 cm. Jag har alltid trott att detta varit Gerda Strömbergs design, har personligen aldrig hört något annat. Men kanske får jag tänka om efter att ha läst artikeln i The Journal of the Glass Association?

De flesta glas som Elverson-katalogen avbildar återfinns i de kataloger från Strömbergshyttan från 1930-talet som jag har jämfört med. Några enstaka hittar man också i Edas sortiment som finns i boken "Glas från Eda" av Gunnar Lersjö och som där uppges vara av Gerda Strömbergs design. Dock finns några i Elversons katalog som jag inte kan se motsvarigheten till i det material jag har tillgång till från Strömbergshyttan och Eda. Dessa tror jag mycket väl kan vara designade av Dunne Cooke. Det gäller bl.a några karaffer samt vaser med regelbundna och oregelbundna utbuktningar på sidorna (kallade Swirl). Mera efterforskningar måste nog göras gällande både detta och gällande frågan om vem som designat vad och vem som lånat av vem?

Kanske var det ett ömsesidigt givande och tagande från båda håll, vad vet jag? Så länge vi inte har tillgång till några signerade ritningar kanske vi får nöja oss med att bara gissa hur det ligger till med de tidiga modeller från Strömbergshyttan vilka diskuteras i artikeln. Som jag kan se (och som jag vet att en del andra bedömare också lutar åt) har i alla fall glastillverkaren Whitefriars lånat många designer från Strömbergshyttan. En moderator på det engelska glasforumet om Whitefriars glas har t.ex skrivit följande:
"Capt H J Dunne Cooke, who was director of Elfverson, also designed for Whitefriars, and the latter company "borrowed" many designs from the Swedes."

GB 51/EN VAS MED LÅNG TILLVERKNINGSHISTORIA

Äntligen något nytt att visa. Ett bra tag sen sist. Mycket övertid på jobbet och andra projekt har gått före glasbloggandet. Men allt behöver inte ske så snabbt här i världen (precis som processen med att ta fram den vas jag visar i denna post). Saker och ting får ta sin tid helt enkelt.

Den här vasen började tillverkas ca 1919. Den blev inte färdig förrän 2010.

Visar här en vas som har en lång historia. När min farfar (graalteknikens uppfinnare och formgivare till ett stort antal av de tidiga graalglasen enligt Orrefors arkiv), Knut Bergqvist, 1928-29 flyttade från Orrefors till Lindefors (senare Strömbergshyttan) så tog han med sig ett antal graalämnen som han tillverkat. Några av dom var etsade med mönster och en del blev så småningom till färdiga graaglas vid Strömbergshyttan. Men detta inte förrän tiden löpt ut enligt kontraktet som Knut fick skriva på vid sin anställnings upphörande vid Orrefors, om att inte tillverka några graalglas under en viss tidsperiod. Även Vicke Lindstrand fick skriva på ett liknande kontrakt om att inte formge glas under en 10-årsperiod efter det han slutat sin anställning vid Orrefors 1940. En del av graalglasen som Knut färdigställde vid Strömbergshyttan, från ämnen tillverkade vid Orrefors, sprack dock vid avkylningen eftersom Orrefors kristall i ämnet inte passade att överdras med Strömbergshyttans kristall vid slutförandet. Det blev för stora spänningar i glaset.

Ämnet som Knut tog med från Orrefors till Lindefors 1928-29.

Min far Putte fick tre av de graalämnen som hade etsade mönster från Orrefors, och ett av dessa fick jag i arv. Färgerna i underfånget och det inetsade mönstret i överfånget är identiska med färgerna i ett graalglas från Agnes Hellners samling men som istället dekorerats med pilar och bågar samt fåglar, katalognummer 56 (i Orrefors arkiv graal no 821), komponerat av Edward Hald, mönsteretsat av Heinrich Wollman och utfört av Knut Bergqvist 1919. Men även mitt ämne skulle visa sig ha en mönsterkomposition av Edward Hald, då samma mönster återfinns på en annan vas som bär hans signatur.

Detaljbild av ämnet.

Jag tyckte ämnet skulle få ett bättre öde än att bara förbli ett ämne. Och då passade det bra att slutföra arbetet där det började, vid Orrefors Glasbruk. Därför åkte jag upp dit 2010, där Jon Beyer och Stefan Johansson under sommaren fortfarande bedrev glashantverk för turisterna. Jag frågade om de kunde göra ett färdigt graalglas av mitt ämne och det gjorde de gärna, men de vågade inte kombinera den gamla blykristallen från Orrefors och 1910/20-tal med den moderna bariumkristallen som används numera. Det skulle uppstå spänningar och förmodligen skulle glaset då spricka. Men de lovade att göra en vas utan att dra nytt glas över. Bara värma upp ämnet, välsa in mönstret jämnt och blåsa upp samt driva ut det till en liten vas. Enligt Jon så kunde man förr i tiden göra så när man skulle ta fram mycket tunna graalglas. Även i boken "Kärlek till glas - Agnes Hellners samling av Orreforsglas" finns en uppgift om att man ibland gjorde så när mycket tunna graalglas skulle tas fram. Så fick det bli även nu. Det är svårt att få glas att framstå riktigt bra utan specialbelysning, men här tycker jag att det blev godkänt.

Den färdiga vasen, komponerad och utförd av
Jon Beyer och Stefan Johansson 2010.
Mönster av Edward Hald ca 1919.

Ämnet är alltså tillverkat ca 1919 i Orrefors av Knut Bergqvist. Mönstret av Edward Hald och etsat på ämnet av Heinrich Wollman. Vasen är sedan färdigställd 2010 (ca 90 år senare) av Jon Beyer och Stefan Johansson, på samma plats där ämnet tillverkades. Cirkeln var sluten och jag måste erkänna att en tår föll på min kind när jag åkte hem med vasen från Orrefors den där försommardagen 2010. Tack Stefan och Jon för att ni hjälpte mig med detta!

GB 50/Glasriket lever, trots allt...

Sista helgen i april är det traditionsenlig uppstart av utställningar och andra aktivitéter i glasriket. En till antalet sysselsatta alltmer tynande glasindustri visade upp sig från sin bättre sida. Med en stor del av den enklare och maskinella produktionen förlagd utomlands, är det numera bara det rena och svåraste hantverket som finns kvar på hemmaplan inom koncernen Orrefors/Kosta-Boda. Och visst är det en helt annan känsla i det glas som kommer från mästarnas glasblåsarpipor än det som kommer till maskinellt. En hel del glas går heller inte att tillverka i maskiner utan kräver skickliga hantverkare för att få fram. Under årets vernissage-helg nöjde vi oss med att besöka Kosta och Skruf. Bilderna är från det vi mötte där.

Tillverkningen av exklusiva servisglas ligger kvar i Kosta.

Posten till Ludvig Löfgrens "Gorilla" blåses upp.

Efter ytterligare anfång av glas, formas posten för att därefter blåsas i en form.

I det nyöppnade Kosta-Boda Art Gallery, där formgivarnas exklusivare konstglas presenteras, hittade jag de här tre vasmodellerna av Ingegerd Råman. Det var prover som bara tillverkats i dessa enstaka exemplar, och som av någon anledning aldrig kommit i produktion (jag tror annars att den här retro-stilen på glas är väldigt gångbar idag). De är från hennes Orrefors-tid 2000-2010 och handblåsta med gråblå färg i ett underfång samt omvikt kant, den vänstra vasen har kanten vikt inåt. De är tunna vaser och av mycket hög kvalitét.

____________

Resan under helgen fortsatte till Skruv och Skrufs glasbruk. Ägaren Kent Elm bjöd på kaffe med våffla och i hyttan blåstes stora, runda Dagg-vaser för Svenskt Tenn. Design Carina Seth Andersson. Bildserien nedan visar förenklat hur man gör vid tillverkningen i hyttan. När vasen är klar där knackas den av från pipan och läggs på bandet i kylugnen för långsam avsvalning. Därefter slipas och poleras kanten, ett arbete som utförs av Kent Elm själv. Men denna dag får vi bara se arbetet i hyttan, Kent har fullt upp med att grädda våfflor och koka kaffe.

Efterbearbetningen var inte igång under helgen, men en del glas fanns framme. Ur kylröret vandrade t.ex "Munskänken" sakta fram...

Hemliga skåpet?
 

//

GB 49/GERDA STRÖMBERGS KLASSISKT RENA STIL BLEV TONGIVANDE FÖR STRÖMBERGSHYTTAN.

Slipad assiett A9, Gerda Strömberg 1933-35.

Gerda Strömbergs tidlöst rena linjer blev starten på framgångssagan för Strömbergshyttans glasbruk. Vid familjen Strömbergs övertagande av driften för dåvarande Lindefors 1933, kunde man se dessa rena linjer i formgivningen. Men redan vid tiden på Eda 1927-33 blommade Gerda Strömberg ut som en stor formgivarkraft inom den svenska glasindustrin. Hon var en av få kvinnliga pionjärer inom glasformgivningen.

Driven skål av okänd modell, troligen
Gerda Strömberg.

Karriären startade annars vid Sandviks glasbruk under 1900-talets tidiga år. Det bruket hade maken Edward köpt 1903. Hennes arbete som formgivare fortsatte sedan för Orrefors, som tog över Sandvik 1917, Eda 1927-33 och avslutades vid Strömbergshyttan 1933 och fram till slutet av 1940-talet. Efter maken Edwards död 1946 flyttade hon från Strömbergshyttan till Växjö, och ritade enligt flera källor därefter väldigt lite glas. Bl.a finns uppgifter som min far efterlämnat i en katalog, där man kan se att svärdottern Asta verkar ha ritat det mesta som nylanserades från slutet av 1940-talet och fram till 1952-53, då Gunnar Nylund engagerades på heltid. Jag skulle tro att Gerda under den tiden fungerade som mentor för Asta, då man kan se att mycket av linjerna från Gerdas modeller återkommer i det glas som min far attribuerat till Asta Strömberg under dessa år kring 1950.

Slipad skål med assymetrisk kant T346, Gunnar
Nylund ca 1956-57.

Gunnar Nylund tog sedan fram ett nytt sortiment för bruket från 1952-53 med en mängd modeller i tidstypisk design, och troligen ritade han då allt glas för Strömbergshyttan, fram till det som lanserades i början av 1957. Förmodligen kom flera av hans modeller även åren strax efter. Men från det att heltidskontraktet med Nylund sades upp av båda parter vid årsskiftet 1956/57, började Asta Strömberg återigen rita en hel del för Strömbergshyttan.

Driven skål T423, troligen Asta Strömberg ca 1965-70.

Trots att Nylund kom med helt nya linjer i formgivningen under 1950-talet så behölls mycket av den strama stilen som introducerats av Gerda Strömberg. Och man kan nog säga att denna återhållsamma stramhet behölls ända till brukets nedläggning 1979. Jag tror att även Nylund delvis tog intryck av Gerda Strömberg när han började rita glas för Strömbergshyttan.