måndag 31 december 2012

GB 6/NYLUND-SKÅL FRÅN STRÖMBERGSHYTTAN I SPECIALTEKNIK!






Jag hittade en glaspjäs på modernistglass.com som är av samma modell som en skål jag själv har:


http://www.modernistglass.com/glasspieces/view/1998/interesting-art-glass-bowl


De undrade där vad det handlade om, och vem som låg bakom (trots signeringen "GN 39 SH").
Attribueringen är klar, Gunnar Nylund Strömbergshyttan, men nr 39 är nog bara ett provnummer. Min skål är dock inte signerad men har Strömberghyttans klistermärke. Jag fick skålen av min far och den gjordes (som det verkar) i samma grundteknik som de berömda Coquille-glasen från Flygsfors av Paul Kedelv.
Det vill säga att man inte blåser luft i glaset utan arbetar från en massiv glaskula som beläggs med flera lager av glas, i Coquille-glasen flera färglager mellan de klara glaslagren.

Coquille-tekniken i korthet (hämtat från precisensåns forumtrådar):




1. Först fångades det an klart glas som formades till en massiv kula, det blåstas alltså aldrig in någon luft.
2. Därefter lades två lager emaljglas på toppen.
3. Ett lager tunt klarglas fångades an över hela kulan som därefter värmdes upp så den blev formbar igen.
4. Med en träbit (kallades "Povis" vid Reijmyre) trycktes en fördjupning i glaskulan.
5. Sedan värmdes kulan upp igen och fick sin slutliga form som t.ex. en vas, skål eller askfat.




I denna Nylund-pjäs finns inga färgade mellanlager, men ett mönster av pulvermaterial i någon form, som jag inte tror är silver men något annat.
Kanske vanlig glassand som tar tid att smälta och därmed behåller sitt korniga utseende under den korta tid glaset bearbetas innan kylningen? Jag tror att man rullat en annan glaskula i sandpulvret och därefter format kulan till en blomform (som i detta mönster), och därefter drivit den på toppen av den första glaskulan. Över har sedan ytterligare ett glasskikt fångats an. Då blir mönstret som här i två skikt och det ser ut som kanterna i mönstret vikts om. Det måste vara något sådant, a
nnars blir det svårt att få de två lagrena att exakt matcha varandra.
När glaset formas till sitt slutliga uttryck trycker man en träbit i den övre delen av glaskulan, så att en skål/vas-liknande fördjupning bildas. Då kan man också låta glaset falla ut i naturliga former, eller med olika verktyg/metoder dra ut till
önskad form, med flera invärmningar.



En ritning från 1950-talet, som jag tycker stämmer med dessa glas finns bevarad efter Gunnar Nylund vid Strömbergshyttan.  Den har flera olika modeller och s
erien är döpt till "Cumulus" (kanske en passande tilel med tanke på mönsterformen). Nummerserie 471 till 479 kan vara rena arbetsbeteckningar och förmodligen ingen modell för katalogerna? Jag vet inte om denna serie kom i produktion? Jag saknar kataloger från Nylunds mest aktiva period och hoppas kunna komplettera med dessa så småningom. Till dess får jag låta det vara osagt.
Testserier kommer naturligtvis också ut på marknaden ibland, idag säljer t.ex Orrefors-Kosta/Boda mycket av deras provglas (även modeller som inte kommer i serieproduktion) i deras glastbutik vid Strömbergshyttan varje år.






Jag vill minnas att min far, Putte Bergqvist, vid något tillfälle nämnde att han och Gunnar Nylund experimenterat fram glas i en speciell teknik, och som han inte sparat något av, men som han av en händelse fick se en bit av hos grannen (vilken kommit över det på en auktion). Han köpte då glasbiten av honom och kanske är det just den jag visar nu och vars namne gjort ägarna till modernistglass.com så konfunderade? Här har dom i alla fall ett försök till förklaring av deras "mysterium", och jag har mejlat dom om detta. Storleken på mitt glas motsvarar dock inte proportionerna för pjäsen på modernistglass.com och dessa två överensstämmer inte heller med storlekarna på modellerna i ritningen.
Min skål har följande mått:
Höjd: 9cm
Bredd: 16cm
Längd: 23cm
Men glasmodellen är designad av Gunnar Nylund på Strömbergshyttan under 1950-talet, det är i alla fall klart som kristall!
Därmed önskar jag de som läser detta ett Gott Nytt År!
Nils /

fredag 28 december 2012

GB 5/Askfat - fingerskålar från Strömbergshyttan.



Formblåst askfat/fingerskål från Strömbergshyttan. Graverat hästpolomotiv i botten.

Dessa två askfat/skålar har samma form men olika tjocklek. Om det finns två olika modeller av samma form vet jag inte, men annars kan det vara så enkelt att blåsaren fångade an för lite/alt för mycket glas när skålen tillverkades, och att man ändå sparade den för tunna/för tjocka till sekundaförsäljning. Samma form har jag hittat i modellnummer H57 i en katalog från Strömbergshyttan daterad 1972, ett askfat som är 10cm enligt uppgift och som verkar vara mera likt det tjockare fatet i glastjocklek. Dessa fat är dock 14,5cm långa. Höjden är 3,5cm. Personligen tycker jag att den tunnare modellen passar bättre med gravyren.

Vem som är formgivare vet jag inte. Det kan vara Asta Strömberg eller Gunnar Nylund. Möjligen Anders Solfors vad gäller gravyren? I en katalog daterad augusti 1954 har jag dock hittat en assiett med gravyr i samma stil, modellnummer A22 och gravyrnummer C477. Min far Putte Bergqvist, som var hyttmästare på Strömbergshyttan från slutet av 1940-talet till nedläggningen 1979, har skrivit GN (Gunnar Nylund) vid denna modell i katalogen. Han bör rimligtvis ha suttit inne med förstahandsinformation om vem som formgivit vad under den tid han arbetade där. Men jag tycker ändå att hästpolomotiven är lite modernare än Nylunds mjuka 50-talslinjer.




Assiett med gravyr i katalog från augusti 1954. Modellen
tillskriven Gunnar Nylund enligt min far Putte Bergqvist


Under krisåren i mitten av 1970-talet (efter branden 1973 men före konkursen 1976) sålde Strömbergshyttan mycket glas till en amerikansk köpman och grossist av argentinsk börd, Julio Tanjeloff, som man såg som räddningen för bruket som var på obestånd (men som höll inne med betalningarna och även gödslade den amerikanska marknaden med sämre sekundaglas, och därför förvärrade situationen). Hästpolo är nationalsport i Argentina och kanske togs dessa gravyrer fram speciellt för affärerna med mr Tanjeloff som härstammade från Argentina?


En anekdot i sammanhanget är hur föreståndaren för sekundaförsäljningen på Strömbergshyttan, Holger Lindberg (allmänt kallad Lill-Holger), med varnande ironi kallade den "räddande" argentinaren för mr Tack och lov. Hela sekundalagret försvann i ett nafs till USA men betalningen uteblev och Asta Strömberg fick anlita advokater och resa till USA och förhandla för att försöka få ut något över huvud taget. Hur det gick med detta är nog svårt att ha en säker uppfattning om, men att det bidrog starkt till konkursen 1976 är nog ett faktum som är svårt att förneka. Likviditéten och värdet i företaget AB Strömbergshyttan urholkades i grunden när hela lagret försvann och betalningarna uteblev.

Ytterligare två askfat/skålar från Strömbergshyttan är de här formblåsta med mönster i botten, vilket förmodligen tillkommit direkt i formen.



Askfat/fingerskål från Strömbergshyttan. Formblåst med bottenmönster.


Möjligen kan det vara fråga om grafitformar, vilket också skulle tyda på att det är 1970-talsdesign? Det skulle också kunna vara så att de blåsts i träform för att sen direkt stämplas i botten mot ett planmönster i grafit? Jag arbetade själv korta perioder i hyttan på Strömbergshyttan vid mitten av 1970-talet men kommer inte ihåg vilka modeller som gjordes då eller hur allting kom till. Vet bara att grafitformar förekom och att det nog vore ganska svårt för formmakaren att tälja ut såna mönster i botten på en fast träform. Jag jobbade mest i servisverkstaden med Hilbert Karlsson och Jackie Thäck och värmde även  in åt Arne Abrahamsson i drivverkstaden. Blåsing av vaser, skålar och fat i fast form gjordes mest i de andra verkstäderna.

Samma form på skålarna/askfaten förekommer på skisser och ritningar av Gunnar Nylund. Formen finns på en skiss från 1950-talet och en liknande form med ett annat bottenmönster finns på en ritning av Gunnar Nylund daterad 1970. Jag håller därför på att det lutar åt design Gunnar Nylund, men kan givetvis inte vara säker. Man inspirerades ju av varandra i formgivningen och det skulle även kunna vara Asta Strömberg eller Anders Solfors. Jag får forska vidare och se om jag kan komma fram till en mera säker attribuering vad gäller de här faten.


Ritning Gunnar Nylund, 1950-tal.

Ritning signerad "Gunnar N. ritning 1970".
 
 

lördag 15 december 2012

GB 4/ÄVEN I ALVESTA BLÅSTES DET GLAS!



             


Alvesta Glasbruk tillhör inte de mest kända eller omtalade i det småländska glasriket. Men även där kunde man blåsa glas. I höstas hölls en utställning på Kulturparken Småland (Glasmuséet) där en ung kille börjat samla glas från just Alvesta och även börjat forska i historien kring bruket, vem som formgivit vad etc. Såna initiativ är väl värda att uppmärksammas. Hittade själv ett glas från Alvesta, etikettmärkt och snyggt på en loppis. "Hela" 40 kr fick jag betala för den vasen med fot och ben i klarglas och långsmal kupa i gulbrungrönaktig färg (svårt att beskriva exakt i ord). Bilden blev bättre i svartvitt (jag gillar ju svartvitt vid annan fotografering) så den fick bli så här. Ska försöka skaffa mig en ljusbox hos Photax i Nybro för att fotografera glas i framöver är det tänkt, men glas kan göra sig även i miljö tycker jag. Kjell Andersson, som jag skrev om i förra bloggposten, tog fina bilder på glas som han ställde ut i naturen t.ex.

För att återgå till Alvesta så verkar det inte finnas mycket dokumenterat om glasbruket där, men det startades 1933 och driften upphörde 1977. Något hum om hur många som arbetade där har jag inte, bruket finns inte med i Glasbruksföreningens jubiléumsbok 1962, den bok som annars har uppgifter om antalet anställda vid glasbruken som var medlemmar i föreningen vid den tiden. Alvesta-bruket var tydligen inte medlemmar i den. Googlar man på Alvesta glasbruk får man heller inte fram mycket skrivet om själva bruket, däremot bilder på en del glas som man tillverkade. Hittade även en film på youtube från de sista dagarna vi glasbruket 1977. Om du läser detta och har något att bidra med så skulle det vara intressant att få ta del av det för att sedan kunna vidarebefordra till Fredrik i Alvesta.

Ha det fint!
Nils/

fredag 7 december 2012

GB 3/En mästare på Strömbergshyttan...



Kjell Andersson vid Strömbersghyttan ca 1957-1960. Vasen B818 av Gunnar Nylund.



Kjell Andersson i sin mästarstol på Strömbergshyttan. Foto: Sven-Erik "Putte" Bergqvist, som också arbetade som hyttmästare på Strömbergshyttan från slutet av 1940-talet till 1979, då bruket lades ner.

När Knut Bergqvist övertog Edward Strömbergs roll (efter dennes död) som hyttmästare 1946 fick Kjell mästarplatsen som Knut hade haft. Kjell Andersson var mästaren som under 1950- och 60-talen blåste och drev det mesta av konstnären Gunnar Nylunds alster, bl.a hans glas i Sommerso-teknik. Gunnar Nylund/Asta Strömberg på Strömbergshyttan samt Vicke Lindstrand på Kosta har formgett de mest lyckade modellerna i den här Sommerso-tekniken som jag själv ser det. Men de som utförde det praktiska var främst Kjell Andersson och Bengt Heintze (Kosta).

Skickliga och konstnärligt begåvade glasblåsare var en förutsättning för en framgångsrik konstglasproduktion. Människorna som i praktiken skapade de alster som konstnärerna tog fram vid sina ritbord brukar glömmas bort när historien om glasriket skrivs. Ett exempel är en servis som Gerda Strömberg ritatade och som fick namnet Swing. När Kjell Anderson gjorde servisen första gången satt Edward Strömberg och tittade på (vilket han alltid brukade göra). Efter att Kjell gjort en fot färdig tog han skärsaxen och drog ut den till en strut. Edward frågade då om han fick ta hem glaset till Gerda och visa, och tydligen tyckte hon att det var en lyckad improvisation, för sedan fick foten i servisen det utseende Kjell "lekt" fram i hyttan.

Har du mera uppgifter, bilder, historier och berättelser om glasblåsarna, sliparna, gravörerna (eller vad det nu kan vara) från olika glasbruk, så hör gärna av dig till mig! Dina berättelser är viktiga dokument för framtiden.

En google-sökning på bilder i Sommerso.

Nils/

Källor: Bl.a intervjuer med Kjell Anderson i projektet "Glasprofiler i Hovmantorp" genomfört av ABF Lessebo 1997. Intervjuare: Åke Pettersson och Rune B Axelsson, Hovmantorp.


torsdag 6 december 2012

GB 2/XXXL COQUILLE FRÅN FLYGSFORS!


                                                     


Den här Coquille-skålen från Flygsfors är en riktig bjässe. Hela 45 cm spann mellan vingspetsarna och ganska tung! Signeringen "Flygsfors" och "Coquille" tyder på att den är tillverkad tidigast 1956-57. Tekniken med namnet Coquille (på franska: snäcka) lanserades 1952 och Paul Kedelv är konstnären bakom dessa säregna skapelser med former som tagna direkt från naturen. Han verkade på Flygsfors 1949-1956 och under den perioden signerades Coquille-glasen även med hans namn. Senare enbart med "Coquille" och "Flygsfors" samt ev årtal. Modellerna gjordes i olika storlekar och färgkombinationer. En med snarlik form och färgsättning som denna skål, fast mindre, vilken såldes på modernistglass.com, var signerad med "Flygsfors-58". Man skriver där att skålen är ett exempel på Coquille-tekniken i en av sina mera sällsynta former. Jag får själv associationer till vingarna på en flygande havsörn, frysta precis där dom vänder i uppsträckt läge. Eller kanske en rocka som simmar fram? Formerna i Kedelvs Coquille-glas utstrålar rörelse och frihet. De utskiljer sig ganska tydligt från samtida design från andra glasbruk, vilken har en mera stram och tyglad form.



C
oquille är en variant av den sk Sommerso-tekniken, vilken användes flitigt av flertalet glasbruk på 1950-talet. Man lägger då oftast en färg i ett underfång med klarglas över. Men Coquille utmärker sig genom att man har två färger i underfånget varav den ena är vit och opalliknande. Exakt hur detta går till vet jag inte, men vid enkel Sommerso används en uppvärmd färgtapp som delas av och rundformas på en spik. Denna häftas an på pipan och sedan läggs klarglas över med uppblåsning i flera anfång. Slutligen häftas det uppblåsta glaset an på drivspiken där kanten/mynningen klipps och glaset drivs ut/formas till sin slutgiltiga form. Förmodligen drivs ytterligare en färgkula över den första kulan, innan klarglaset fångas an över, i Coquille-glasen? Om du läser detta och vet hur det gick till så kommentera gärna eller hör av dig till mig personligen. Det skulle vara intressant att veta hur det förhåller sig.



Vicke Lindstrand på Kosta och Gunnar Nylund på Strömbergshyttan tycker jag visar upp de mest lyckade exemplen i den enkla Sommerso-tekniken (med ett färgunderfång) under 1950-talet. Flygsfors flerfärgade Sommerso, döpt till Coquille, har däremot ingen kunnat kopiera med lika lyckat resultat som originalet, varken sett till de fritt flytande naturformerna eller det tekniska. Kedelv var ju själv skolad glasblåsare på Orrefors under många år, innan han fick börja på ritkontoret och sedan utbilda sig inom form/design och därefter bli formgivare på Flygsfors. Därför tror jag inte det råder någon tvekan om att det är han som står bakom idén även till tekniken för Coquille-glasen. Mästaren på Flygsfors som utförde Coquille-glasen heter annars Fritz Ek. Säkert bidrog även dennes konstnärliga formkänsla och tekniska skicklighet till att Kedelv kunde spela fritt med formerna i sina skapelser.



Ägaren till den här stora Coquille-skålen kan skatta sig lycklig över ett snyggt exemplar i absolut mint condition. Synnerligen välgjord och perfekt utförd i alla avseenden. Det var kul och intressant att se den in natura, att få hålla i den och känna de naturliga formerna med händerna. Bilderna blev rätt skapliga, trots enkel kompaktkamera och frånvaro av extrabelysning. Ljuset där jag ställde upp skålen föll ganska fint.

Nils/

Källor: 
modernistglass.com
Klamar läns tidning/Nybro tidning
50-talskeramik.blogspot.se
borgmansantikt.wordpress.com

tisdag 4 december 2012

GB 1/GLAS FRÅN ÅSEDA PÅ LOKALA LOPPISAR.


Välkommen till Glasbloggen! Den första blogposten (att göra post är förresten det första momentet vid glastillverkning) handlar om Åseda Glasbruk och några vaser som jag hittat på lokala loppisar i Skruv och Lessebo. Fyra julröda bitar och så en gråbrun (går lite mot violett, bilden gör inte färgen riktigt rättvisa). Vad jag luskat ut via googlande så tror jag det är Bo Borgström som formgivit åtminstone fyra av glasen. Den fyrkantiga till vänster har jag inte hittat något om så vem som står bakom designen av den låter jag vara osagt, men den har i alla fall en Åseda-etikett. Denna vas samt hundbens/trumpet-vasen och den konformade med luftkula i botten hittade jag på Loppisen i Skruv. Den gråvioletta med utsvängd mitt fanns på Leroy Loppis i Lessebo och bambuvasen hos Hatterians Pinaler.





          


Hundbensvaser med detta utseende gjordes på Åseda Glasbruk och de finns i olika färger med etiketter som har texten "Swedish Art Glass". På flera ställen i webbsidor om glass har jag hittat uppgifter där Bo Borgström anges som formgivare till dessa vaser, men om de uppgifterna stämmer har jag inte fått verifierat. Kanske du som läser detta vet hur det ligger till med den saken? Originaldesignen till hundbensvaserna tror jag dock att Paul Kedelv står för. Han tog fram sådana i Coquille-teknik på Flygsfors under 1950-talet. Dessa har dock inga ditlagda luftbubblor i foten som Åsedas variant. De har heller ingen slätrundad kant i trumpeten utan brukar ha flera rundade utdrag däruppe. Många tycker de här hundbens/trumpetvaserna är fula men jag tycker de är ganska charmiga. De har naturliga former som passar glasets sätt att flyta ut och röra sig när man arbetar med det i hyttan.

Den svagt koniska vasen i mitten tycker jag är en av Borgströms snyggaste modeller. Skulle vara kul om man kunde få tag i andra färger av den. Åseda-etiketten sitter i botten. Den gråvioletta med utsvängd mitt saknar dock etikett. Sea Glasbruk vid Kosta gjorde en liknande modell, men den hade inte en lika mjuk och rundad övergång i utsvängningen. Därför bör denna vara från Åseda och det är Borgström som formgett den vad jag kan förstå av mitt googlande. Den lilla varianten av bambuvas är dock inget att tveka om. En av Borgströms mest populära modeller.

Åseda Glasbruk tillhör de många bruk som gick i graven under 1970-talets krisår. Startade annars tillverkningen så sent som 1947, efter att ha byggts året innan. Efterkrigstiden i slutet av 1940-talet och hela 1950- och 60-talen, var glasrikets storhetstid. I Svenska Glasbruksföreningens skrift inför dess 50-årsjubiléum 1962 uppges att det vid den tiden fanns 110 anställda vid Åseda Glasbruk. På Flygsfors arbetade vid samma tid 200 personer och som mest hade man där varit hela 240 anställda under några år på 1950-talet. På glasbruket där jag växte upp, Strömbergshyttan, arbetade 70 personer under 1962, året då jag fyllde 7 år och började skolan. Då såg framtiden ljus ut och man hade inget annat i tankarna än att man skulle jobba med glas när man blev stor, precis som alla andra som bodde vid bruket gjorde på ett eller annat sätt. 1970-talet skulle dock få mig på andra tankar.


Åseda Glasbruk, troligen 1950-talet. Bilden hämtad från Svenska Glasbruksföreningens jubiléumsskrift 1962.


Åseda glasbruk startades i januari 1947 av flera ledande personer inom näringslivet i sydöstra Småland. Men redan under samma år övergick aktiemajoritéten till direktör Rudolph Grave och kamrer D Baugner i företaget AB Rudolph Grave i Stockholm samt förvaltaren i Åseda Elving Konradsson, vilken också var disponet för Alsterfors Glasbruk. Under 1959-60 övergick ägandet helt till familjen Grave. 1974 köptes Åseda upp av Kronabruken AB som var en nybildad konstellation mellan Gullaskrufs och Skrufs Glasbruk. Nu involverades även Åseda och Björkshult i Kronabruken.

Produktionen i Åseda var till en början mest laboratorieglas, tekniskt glas samt servisglas. Senare övergick den till att omfatta enbart konst- och prydnadsglas i färg med kompletterande serviser. Man arbetade först med två vedeldade 7-degelsugnar varav en användes åt gången. Efter hand övergick man till moderna oljeeldade ugnar som hade större kapacitét och där smältningen förenklades. Bo Borgström var Åseda-brukets designer och formgivare sedan 1960-talets början och han gav produkterna en speciell och igenkännbar stil med djärva färger. Personligen tycker jag han är en av dom som förvaltat traditionen med begreppet "vackrare vardagsvara" allra bäst bland konstnärerna inom glasindustrin. Man sålde stora mängder glas till utlandet, både Europa, Nordamerika och Australien. När Kronabruken AB 1978 lades ner såldes glasbruken och köparna av Åseda glasbruk lade ner tillverkningen.

Nils/

Källor:
Svenska Glasbruksföreningen 1912-1962.
Åseda Hembygdsförening.
Diverse webbsidor om glas.

Fråga gärna, eller kommentera/rätta till/diskutera via kommentarsfunktionen längst ner! Du kan även mejla mig personligen via tri-x@hotmail.se

Tips: Jag visar just nu en fotoutställning på Fotogalleriet i Skruv, som är beläget vid JGA Emballage. Där finns bl.a 11 relativt nytagna svartvita bilder från glasbruken i trakten. Skruf, Åfors, Orrefors, Kosta, Bergdala och Micke Johans Kontglas utanför Örsjö är representerade på utställningen. Den är öppen må -lörd vecka 49, därefter vardagar under ordinarie arbetstider vid JGA Emballage hela vintern t.om 28 mars (se exakta uppgifter i länken). Glasentusisater och andra hälsas varmt välkomna dit!