GB 52/EN INTRESSANT ARTIKEL OM GLAS FRÅN STRÖMBERGSHYTTAN I "THE JOURNAL OF THE GLASS ASSOCIATION" - VAR H.J DUNNE COOKE FORMGIVARE FÖR STRÖMBERGSHYTTAN?

Ovan förstasidan av omslaget på "The Journal of the Glass Association" där 9 st karaffer tillverkade vid Strömbergshyttan under 1930-talet avbildas, varav några uppges kunna vara formgivna av Captain H.J. Dunne Cooke.

En stor del av den engelska tidskriften THE JOURNAL OF THE GLASS ASSOCIATION - volym 8 2008, ägnas åt att presentera Captain H.J. Dunne Cooke (chef för Elversons och glasformgivare åt Whitefriars samt nära vän med Gerda och Edward Strömberg) som formgivare av flera glasmodeller för Strömbergshyttan under de första åren på 1930-talet. Om uppgifterna är korrekta så ser jag dom som närmast sensationella. Men efter att ha läst igenom artikeln upptäcker jag att den har en del luckor och även innehåller tveksamma antaganden, t.ex att den  Elverson-katalog med "Swedish glass" som visas i sin helhet, skulle vara den första och enda katalogen med glas från Strömbergshyttan före 1954. Jag känner till minst 6 st produktkataloger som Strömbergshyttan gav ut före 1954, varav 2 eller 3 under 1930-talet. En av dom är troligen senast från 1935 och ganska säkert utgiven före den engelska importfirman Elversons katalog.

På fotot ovan några av de modeller som skänktes till Victoria and Albert Museum 1934, och som också återfinns i Elversons katalog. The Journal of the Glass Association hävdar att två av dom på bilden (den bakersta och den högra) är designade av Captain H.J Dunne Cooke. I Strömbergshyttans katalog från 1935, 1939 och 1942 har den bakre skålen (i fig 13 benämnd E.441) modellbetckningen T23. Men i katalogen från 1935 ser den inte likadan ut i botten utan verkar ha en påklippt bottenplatta. 1939 och 1942 ser den dock ut som i Elversons katalog (som man hävdar är från senast 1936). På fotografiet av den skänkta skålen från 1934, tycker jag dock den ser ut att ha en mera rund kant i botten (som om den vore påklippt)? Det indikerar i så fall att Elversons katalog är av datum tidigast 1936.

Man grundar sig i artikeln bl.a på att Dunne Cooke skänkte glas till Victoria and Albert Museum 1934, tillverkat på Strömbergshyttan och som enligt uppgift hade formgetts av honom själv. Men enligt en annan uppgift jag läst om Strömbergshyttan så var det glasbruket själva som skänkte dessa glas till museet 1934. Visserligen kan Dunne Cooke ha formgett dom ändå, men det saknas ritningar som belägger att Dunne Cooke skulle vara formgivare till just de modeller som skänktes. Man menar dock att det finns andra fakta som tyder på hans formgivarskap för Strömbergshyttan gällande dessa modeller, i form av ritningar som bär hans signatur och som delvis har liknande former som de glas som skänktes. Men personligen ser jag inte detta som någon speciellt säker grund att göra bra bedömningar utifrån, bara en möjlig förklaring.

Det var ju ganska vanligt att man lånade design från varandra vid den här tiden, och Dunne Cooke kan mycket väl ha fått använda Gerda Strömbergs design (komplett eller delvis) när han formgav glas i England för Whitefriars. Jag har t.ex sett glas som uppges vara tillverkat i England av Whitefriars, som överensstämmer exakt med modeller från Strömbergshyttan. Men iofs skulle det istället kunna vara en indikation på att Strömbergshyttan fått låna modellerna av Dunne Cooke, vilket artikeln i "The Journal of the Glass Association" vill föra fram. Men för min del tvivlar jag lite grand, så länge inget annat mera konkret kommer fram.

På bilden ovan min egen skål av modell T23 från Strömbergshyttan. Den har samma botten som i katalogen från Elverson (troligen daterad 1936) och i Strömbergshyttans kataloger från 1939 och -42. Diameter 21 cm, men den gjordes även i 24 cm. Jag har alltid trott att detta varit Gerda Strömbergs design, har personligen aldrig hört något annat. Men kanske får jag tänka om efter att ha läst artikeln i The Journal of the Glass Association?

De flesta glas som Elverson-katalogen avbildar återfinns i de kataloger från Strömbergshyttan från 1930-talet som jag har jämfört med. Några enstaka hittar man också i Edas sortiment som finns i boken "Glas från Eda" av Gunnar Lersjö och som där uppges vara av Gerda Strömbergs design. Dock finns några i Elversons katalog som jag inte kan se motsvarigheten till i det material jag har tillgång till från Strömbergshyttan och Eda. Dessa tror jag mycket väl kan vara designade av Dunne Cooke. Det gäller bl.a några karaffer samt vaser med regelbundna och oregelbundna utbuktningar på sidorna (kallade Swirl). Mera efterforskningar måste nog göras gällande både detta och gällande frågan om vem som designat vad och vem som lånat av vem?

Kanske var det ett ömsesidigt givande och tagande från båda håll, vad vet jag? Så länge vi inte har tillgång till några signerade ritningar kanske vi får nöja oss med att bara gissa hur det ligger till med de tidiga modeller från Strömbergshyttan vilka diskuteras i artikeln. Som jag kan se (och som jag vet att en del andra bedömare också lutar åt) har i alla fall glastillverkaren Whitefriars lånat många designer från Strömbergshyttan. En moderator på det engelska glasforumet om Whitefriars glas har t.ex skrivit följande:
"Capt H J Dunne Cooke, who was director of Elfverson, also designed for Whitefriars, and the latter company "borrowed" many designs from the Swedes."

GB 51/EN VAS MED LÅNG TILLVERKNINGSHISTORIA

Äntligen något nytt att visa. Ett bra tag sen sist. Mycket övertid på jobbet och andra projekt har gått före glasbloggandet. Men allt behöver inte ske så snabbt här i världen (precis som processen med att ta fram den vas jag visar i denna post). Saker och ting får ta sin tid helt enkelt.

Den här vasen började tillverkas ca 1919. Den blev inte färdig förrän 2010.

Visar här en vas som har en lång historia. När min farfar (graalteknikens uppfinnare och formgivare till ett stort antal av de tidiga graalglasen enligt Orrefors arkiv), Knut Bergqvist, 1928-29 flyttade från Orrefors till Lindefors (senare Strömbergshyttan) så tog han med sig ett antal graalämnen som han tillverkat. Några av dom var etsade med mönster och en del blev så småningom till färdiga graaglas vid Strömbergshyttan. Men detta inte förrän tiden löpt ut enligt kontraktet som Knut fick skriva på vid sin anställnings upphörande vid Orrefors, om att inte tillverka några graalglas under en viss tidsperiod. Även Vicke Lindstrand fick skriva på ett liknande kontrakt om att inte formge glas under en 10-årsperiod efter det han slutat sin anställning vid Orrefors 1940. En del av graalglasen som Knut färdigställde vid Strömbergshyttan, från ämnen tillverkade vid Orrefors, sprack dock vid avkylningen eftersom Orrefors kristall i ämnet inte passade att överdras med Strömbergshyttans kristall vid slutförandet. Det blev för stora spänningar i glaset.

Ämnet som Knut tog med från Orrefors till Lindefors 1928-29.

Min far Putte fick tre av de graalämnen som hade etsade mönster från Orrefors, och ett av dessa fick jag i arv. Färgerna i underfånget och det inetsade mönstret i överfånget är identiska med färgerna i ett graalglas från Agnes Hellners samling men som istället dekorerats med pilar och bågar samt fåglar, katalognummer 56 (i Orrefors arkiv graal no 821), komponerat av Edward Hald, mönsteretsat av Heinrich Wollman och utfört av Knut Bergqvist 1919. Men även mitt ämne skulle visa sig ha en mönsterkomposition av Edward Hald, då samma mönster återfinns på en annan vas som bär hans signatur.

Detaljbild av ämnet.

Jag tyckte ämnet skulle få ett bättre öde än att bara förbli ett ämne. Och då passade det bra att slutföra arbetet där det började, vid Orrefors Glasbruk. Därför åkte jag upp dit 2010, där Jon Beyer och Stefan Johansson under sommaren fortfarande bedrev glashantverk för turisterna. Jag frågade om de kunde göra ett färdigt graalglas av mitt ämne och det gjorde de gärna, men de vågade inte kombinera den gamla blykristallen från Orrefors och 1910/20-tal med den moderna bariumkristallen som används numera. Det skulle uppstå spänningar och förmodligen skulle glaset då spricka. Men de lovade att göra en vas utan att dra nytt glas över. Bara värma upp ämnet, välsa in mönstret jämnt och blåsa upp samt driva ut det till en liten vas. Enligt Jon så kunde man förr i tiden göra så när man skulle ta fram mycket tunna graalglas. Även i boken "Kärlek till glas - Agnes Hellners samling av Orreforsglas" finns en uppgift om att man ibland gjorde så när mycket tunna graalglas skulle tas fram. Så fick det bli även nu. Det är svårt att få glas att framstå riktigt bra utan specialbelysning, men här tycker jag att det blev godkänt.

Den färdiga vasen, komponerad och utförd av
Jon Beyer och Stefan Johansson 2010.
Mönster av Edward Hald ca 1919.

Ämnet är alltså tillverkat ca 1919 i Orrefors av Knut Bergqvist. Mönstret av Edward Hald och etsat på ämnet av Heinrich Wollman. Vasen är sedan färdigställd 2010 (ca 90 år senare) av Jon Beyer och Stefan Johansson, på samma plats där ämnet tillverkades. Cirkeln var sluten och jag måste erkänna att en tår föll på min kind när jag åkte hem med vasen från Orrefors den där försommardagen 2010. Tack Stefan och Jon för att ni hjälpte mig med detta!